lördag 18 september 2010

Så svårt att berätta om detta...

Detta inlägg kommer nog att bli lite rörigt och väldigt långt. Det kommer innehålla en del otäcka saker.Tänkte skriva det till er natten då jag inte visste var jag skulle vända mig. Men stillade mig och ska nu göra ett försök att berätta för er. Just nu brottas min familj med en dubbel sorg. Igår hände något som jag inte önskar att min värsta fiende ska få uppleva någonsin. Det är svårt att berätta men jag känner att jag måste. Kommer ändå att mötas med en massa frågor kring detta inom de närmaste dagarna så jag börjar med att berätta för er mina trogna blogg vänner.

Igår var det fredag och familjen skulle i vanlig ordning ha fredagsmys. Taco stod på menyn och dagen till ära fixade jag en flaska vin till maken och mig. Tänkte att det kunde vara mysigt. (Kan tillägga att detta är kanske 5:e gången under alla våra år tillsammans som vi dricker vin. Har aldrig tyckt om vin eller någon form av alkohol då jag på ett nära håll sett och upplevt vad alkoholen kan ställa till med. )

Maken och jag och barnen åt vår taco och sedan gjorde vi oss redo för att förflytta oss till soffan. Istället för att följa med barnen dit blev jag kvar i köket med datorn. kollade upp en del saker och satt och snutta på vinet. Maken gick upp på övervåningen för att fixa med lite annat. Medan jag satt i köket tänkte jag flera gånger på att jag borde gå in till barnen med datorn, brukar alltid sitta med dem, har aldrig tidigare satt mig vid köksbordet. Tillslut hade jag en konstig känsla inom mig och tog datorn och gick dit.

Så fort jag kommer in i rummet ber barnen mig hämta läsk åt dem. Eftersom det är fredag gör jag det. medan jag står i köket hör jag Tindra morra till och sedan skälla aggressivt. "Hinner tänka "jädra hund nu ser hon något på tv:n igen" (hon brukar göra utfall mot tv:n när hon ser en häst eller liknande...)

Greppar barnens muggar för att gå in i rummet igen när jag hör äldsta dottern skrika hysteriskt: "Mamma Tindra har bitit lillasyster" Det går en kall vind genom min kropp när jag flyger ut i hallen och möts av lilla dottern som håller handen för munnen och blodet fullkomligt sprutar. Hela hon är full av blod. Drar med henne in på toaletten där jag bara kastar upp vatten i ansiktet på henne för att se vad som hänt. Förväntar mig en liten skråma. Men allt blod att döma skrämmer mig. Skriker hysteriskt på maken som sitter i telefon. Han störtar ner för trappan och tillsammans försöker vi stoppa blodflödet . Jag skriker "hämta bilen detta måste till sjukhus."
Ingen fattar vad som riktigt hänt och lillasyster bara står där tyst utan att gråta. När vi lyfter bort papperet hon trycker mot munnen ser vi att det slutat blöda och först tror vi att det bara är att plåstra om men snart ser vi att en bit av läppen saknas. Nu kommer paniken som vi nu i efterhand förstått att vi inte borde visat men både jag och maken hamnar i någon chock.

Maken vill ha patientkort och jag skriker "Skit i det, bara åk". Rafsar snabbt ner personnumret på ett papper och drar i all röra på lillasyster en jacka och ett par skor, känns verkligen onödigt i efterhand...

Lilltjejen tittar på mig och säger två gånger, mamma kommer jag dö nu? Mitt hjärta nästan stannar. Här förstår jag att jag inte kan följa med henne då jag inte är tillräckligt stabil för detta. Maken tar henne och åker. Efter tre minuter kommer jag på att han druckit vin och blir orolig över det men när jag tittar på hans glas har han bara tagit ett par klunkar.

Nu börjar timmar av oro. Storasyster och jag är hemma och vi gråter oavbrutet och försöker genom alla tårar trösta varandra. Storasyster hamnar i något chocktillstånd och kräks flera gånger i soffan. Vi ringer maken ganska omgående och han berättar att de är framme och att de fått komma in direkt och att de är på väg till öron-näsa-hals för att träffa en specialist. Efter en stund får de beskedet att det kommer bli en operation men att den inte kan göras förrän lördag (idag) pga att vi ätit vid 19.En speciallist plastikkirurg sig på sjukhuset och blir inkallad för konsultation han tar på sig fallet direkt och han vill rädda all vävnad som finns så han bokar in en operation kl 00.00. Ingen tid att förlora. Storasyster somnar till sist i sitt rum med stängd dörr. Hon är rädd för den som stått henne närmast, Tindra.

Här emellan tas en del jobbiga beslut då det var vår egen hund som bitit vårt eget barn. Storasyster är helt ifrån sig hon älskar sin hund. Min pappa tänker sätta sig i bilen för att finnas här i morgon och hjälpa till att ta henne till en veterinär. Tindra är otroligt älskad av oss alla så detta är ett svårt beslut och vi hamnar i en dubbel sorg. Till sist bestäms att inget överhastat skall göras så i stället kör svårföräldrarna som bor lite närmare hit och hämtar Tindra. Hon har tillbringat hela kvällen i sin korg och det gör hon aldrig annars. hon finns alltid bredvid oss så hon förstår att något gått otroligt fel. När hon lämnar hemmet kommer hon sakta emot mig och stannar framför mig och när jag sträcker mig ner mot henne lägger hon sina tassar på mina axlar och sedan lägger hon huvudet på mina axlar och står helt stilla. Sedan går hon in i lillasysters rum ett varv och sedan sätter hon sig utanför storasysters rum och gråter. Väldigt mycket känslor här nu...Svärföräldrarna tar henne med och åker.

Jag gråter och gråter och känner mig så dålig. Varför var jag inte där när det hände? Varför Varför varför? Det känns så fruktansvärt att vara hemma men jag förstår ändå att det är bäst för alla att vi valde att dela på oss som vi gjort. Någon måste ta hand om storasyster och jag klarar inte att vara med på sjukhuset och se det hemska såret. Skickar ut ett inlägg på fb och detta räddar mig. Jag får "Prata" med några olika vänner och detta känns så skönt. Jag kommer till insikten att det som hänt inte är mitt fel .

Maken ringer hem kl 04.15 för att berätta att operationen är klar och de är tillbaka på en avdelning. Han är trött och säger att de ska sova och att vi får höras imorgon. Allt har gått bra.
Kan knappt sova en blund men somnar lite till och från. Vaknar av att storasyster ropar mamma min dörr är öppen vilken tur jag har drömt något hemskt om lillasyster och Tindra. Jag går ner och berättar att det inte är en dröm och att Tindra har åkt i natt.

Vi gör oss i ordning och åker till sjukhuset. Där träffar vi en liten lillasyster som ser bättre ut än vi vågat föreställa oss. Hon är sydd på överläppen men det ser väldigt bra ut. Kirurgen har dragit ihop läppen underifrån och på det sätt fixat det som saknades. I det koagulerade blodet fanns flera bitar kvar och de har lagts tillrätta. Han tror inte att fler operationer kommer att behövas. Det kommer att synas men de ska göra vad de kan för att göra det så bra som möjligt. De talar om för oss att det är viktigt att vi ger detta tid. Inte ta ut någon oro innan vi ser resultatet efter 6 månader. hon kommer att tejpa överläppen 3-6månader för att få ett så fint resultat som möjligt. Vi blir utskrivna och hemskickade ca 13. Nu har vi bara ägnat oss åt varandra och ikväll kommer svärföräldrarna hit för att ta hand om oss alla.

Nu undrar väl många vad som egentligen hände och det vet vi inte riktigt. Stora dottern har sagt att hon och Tindra låg tillsammans i soffan och Tindra sov. Lillasyster sträckte sig fram emot Tindra och gjorde pussmun med tillhörande ljud varpå Tindra vaknade och högg. Enligt storasyster sa då lillasyster: "Det gör inget Tindra det gjorde inte ont." varpå stora syster svarade: "Du måste ropa på mamma det blöder" Varpå lillasyster igen svarar "Det gör inte ont" Det är nu storsyster skriker i ren panik...

Detta är inte vårt år, men nu får det vara bra nu orkar bi inte ta fler olyckor...

Redigerat 100918 , 21:14: Till er som läst inlägget tidigare idag Förlåt för alla stav fel, klarade inte att läsa igenom texten förrän nu, och den innehåll mycket fel...

15 kommentarer:

  1. Nu rinner mina tårar, hur är det möjligt att detta händer er?! Är så ledsen för er skull, skulle vilja ringa dig och lyssna, prata, men vill inte störa er nu när ni verkligen behöver vara tillsammans. Du vet vart jag finns <3

    SvaraRadera
  2. Oj, vad jobbigt! Men gör inget förhastat med hunden. Om hon har legat och sovit och blivit väckt tvärt med ett ansikte alldeles nära så är det inte så konsigt att hon har blivit skrämd. Ta er en ordentlig funderare. Förstår att det är jobbigt, men det var ju skönt att det slutade bra i alla fall och att läkarna tror att hon inte skall få några stora men. Skickar massa styrkekramar till er, 3 olyckor för era 2 tjejer på så kort tid, nu har ni verkligen fått er beskärda del! Kramar

    SvaraRadera
  3. Fy så otäckt...och förstår att det är extra jobbigt då det är en kär familjemedlem som orsakat skadan...
    Kram till er och hoppas allt gott till lilltjejen!

    SvaraRadera
  4. Skönt att ni är hemma igen. Har tänkt på dig i natt. Efter vi pratdes vid. Skönt att ni blir ompysslad idag. Kram

    SvaraRadera
  5. Men herregud, finns det inte stopp på olyckor hos er? Med hunden vet jag intevad man skall säga. Det får ni bestämma utan att nån skall ha någon åsikt.
    Stor kram

    SvaraRadera
  6. Men vännen, finns det ingen hejd på vad ni ska råka ut för? Jag sitter här med tårarna ner för kinderna. Är så ledsen för eran skull. Och jobbigt när det är ens egen hund som orsakat skadan.
    Förstår att det är ett svårt beslut för er hur ni ska göra med hunden, men det är ett beslut ni måste ta själva utan att låta er påverkas av någon annan. Hoppas lilltjejen repar sig snabbt och att ni får det lugnt på olycksfronten framöver.
    Stor kram

    SvaraRadera
  7. Men huvva så hemskt! :( Jag blir alldeles tårögd...förstår att ni har mkt att tänka över och den dag ni bestämmer er är det säkert till det bästa :)
    Det är verkligen inte ert år :(
    Och lägg inte skulden på dig själv! Det hade lika gärna kunnat hända om du var i samma rum.
    Ta hand om er, jag tänker på er.
    Kram

    SvaraRadera
  8. Men fy faen så jobbigt. Har haft hund halva mitt liv och kan sätta mig in i tanken, usch så himla jobbigt!
    Hoppas att dottern mår bra, trots omständigheterna, och att det inte kommer bli synliga ärr. Hoppas också att ni hittar en läsning som inte känns för jobbig,
    Stor kram, Stina

    SvaraRadera
  9. Usch då vad hemskt. Tur att det inte blev värre. Och som nån annan skrev här också. Gör inget förhastat med hunden. Hunden gjorde det nog inte vilje, utan blev skrämd och reagerade illa bara.
    Men hoppas dottern mår bra och att det läker som det ska.
    Styrkekramar till er.
    Kram kram

    SvaraRadera
  10. Fy fan, sitter här o bölar och tittar på min egen hund som ligger vid min sons fötter och sover medan han kollar på morgon tv. Vilken fasa!

    Styrkekramar till era alla

    SvaraRadera
  11. Oj, vad ska man skriva?
    Tårarna rinner och jag ser inte okej ut för att åla till arbetet, jag är så ledsen för er skull.

    Jag vet inte om Tindra är i hndhimlen eller hos svärföräldrar nu men om hon finns kvar i livet så kanske ni kan ta henne till en veterinär för att se om hon är sjuk, hjärntumör får hundar att reagera konstigt, smärta också, jag säger inte att ni ska ta tillbaka henne för jag förstår själv att det blir svårt med tilliten men om det finns en rimlig förklaring till varöf rhon gjorde som hon gjorde så kanske hon kan få en andra chans i en annan familj?

    Svårt för mig att spekuelra såklart, vet inte ens hur gammal hunden är och själv har jag inte heller barn så kan inte sätta mig in i den situationen.

    men jag tänker på er.
    kram

    SvaraRadera
  12. Era stackare!!
    Usch o fy! Måste vara fruktansvärt...
    Lider med er! O det måste vara SÅ jobbigt att det är eran egna hund oxå.De är ju lika älskade dom.Stackars stackars er...
    MEN underbart o höra att allt gick bra på sjukhuset iaf.Duktiga tjejen.
    Nu är det måndag morgon,hur mår ni alla idag?
    Jag håller tummarna för att allt är så bra som det bara kan bli i ett sådant här läge.

    Tusen tack för din söta kommentar!
    Kramar i massor o hårt tum-hållande för ert bästa,nerifrån västkusten

    SvaraRadera
  13. Usch vilken hemsk upplevelse för er alla!
    Hoppas det ordnar sig!
    Kramar!

    SvaraRadera
  14. Men så hemskt. Vad skönt att lillan mår bra och att det gick att sy fint. Så sorgligt. En stor styrkekram från mig!!!!

    SvaraRadera
  15. Usch vad hemskt. FÖrstår att ni har blandade känslor ang. Tindra nu med men ta inga förhastade slutsatser, precis som en annan person skriver längre upp så är det en "normal reaktion" från en sovande hund. En hund som sover ska man inte röra på oavsett hur snäll den är, men ibland händer det ändå.

    Jag hade ju hund tillsammans med pojkvännen för nån månad sedan som stördes i sömnen och morrade till rätt bra åt mig men utan att han fick tag i mig. Mitt fel, han sov jag borde vetat bättre och låtit honom vara även om jag ville gosa med en söt gosig sovandes hund. Andra gången högg han men då i vaket tillstånd när vi kom för nära så hunden åkte. Fick inte vara kvar hos oss. För barnens skull.

    Men, tänk en gång till och försök förklara för barnen att dom inte ska röra henne när hon sover, i hennes hjärna är det ju kanske något farligt som stör och då ska hon skydda sig själv.. (även om en hund varit mycket van vid detta innan, men hundar bli äldre och mer "lättretliga" med åldern)

    Hoppas allt löser sig och vad skönt att dottern fick hjälp så snabbt och att läppen gick att rädda! Bamsekram till er i denna svåra tid!

    SvaraRadera